Idag var första lektionen för Samhäll jag ska läsa på NTI, mest en drop-in dag för att känna på skolan och lektionen litegrann innan riktiga kursstart på måndag och det kändes toppen allting! Lite småpirrigt spännande och knepigt också, det var fyra år sedan jag satt i skolsalen på gymnasiet nu.. men jag knappt vänta!
Det finns så otroligt många vägar att gå idag och det är lätt att bli förvirrad, ska man följa hjärta, hjärna eller mage? Tre stora röster gapar på varandra och ibland är det svårt att avgöra vem som säger vad.

Men i livet nu, efter att ha funderat av och an, testat på lite här och där så känns det verkligen som jag är på rätt spår med siktet inställt på en plats långt långt borta..

När allt går i slowmotion i mitt huvud, när det känns som om min värld står helt stilla - det är då världen utanför rusar förbi extra fort. Jag kan inte stoppa den, men jag önskar jag kunde det. Jag vill kunna stanna klockan.

Bara för att jag har så mycket stora planer och mål  för livet att det känns som om tiden inte riktigt räcker till! Apropå stora planer så är vi i full gång med att ordna green card till usa, jag har släktingar där som hjälper till. Detta inför bla våran kommande planerade bilsemester, att bila runt bland delstaterna snart är en plan och kanske bosätta oss permanent där borta.

Jag letar fortfarande efter studio för fotografering i stan, väntar svar från Komvux för ett par kurser, väntar svar från mitt gym om anställning och sedan militärutbildningen.
Stanna klockan!

Om jag skulle få försvinna bort just nu en liten stund skulle det bli på en pastellfärgad madrass i ett turkost vatten bland vågorna, kanske i Salou, Spanien. Någonstans där solen steker med 40 grader+ och sanden bränner fotsulorna. Molnfri himmel. Stilla. Med avlägsna skratt från strandfolket. Där hade jag legat och guppat och grubblat över livet och framtiden en stund.. vad underbart det vore!

Vart skulle ni ta vägen om ni fick försvinna en liten stund?

När man sträckte upp högerhanden högt i en segergest och ropa YES ÄNTLIGEN VÅR! Vad händer då? Då börjar det snöa. Massvis! Men trots det spelar jag Winnerbäck i lurarna och magen kuttrar av vårkänslor. Som de senaste vårarna inviger jag med Lasse som följer upp av alla godingar som Uggla och Gyllene tider närmare sommaren.. bara för känslan av sena nätter, saltvatten, brända grillkorvar. Och så kommer nedstämdheten.

Jag får ångest av våren.. försommaren. Vårsolen och den peppande glada sommarmusiken jag spelar. Ångest för att snart är det sommar, igen. Grillfester och nya underbara minnen att bilda med vänner och familj, att återigen vråla Ugglas låt "Vitting" om att "Allting som jag vill kan jag göra aaaahh!!" igen på campingplatsen, en påminnelse om att tiden går fort. Så fruktansvärt fort att jag får ångest och magen bubblar av både sorg och glädje. Alla är sig lika. Olika. Alla växer upp så fort! Blir ledsen. Och lycklig. I ett.

Låten jag hade glömt av - den gör att det kryper inombords, lycklighetskänslor blandade med saknadskänslor från förr blandat med känslan av frihet. Den är underbar! Såg filmen Easy A förut där Emma Stone framför den klockrent..

..förresten så är Vitamin string quartets version väldigt vacker den med om ni inte har lyssnats in deras versioner av olika låtar så rekommenderar jag dem..

..I got a pocket, got a pocketful of sunshine..

..Take me away: A secret place..
..A sweet escape: Take me away..    

..Take me away to better days..
..Take me away: A hiding place..

En av de vackraste låtarna genom tiderna här ovan "One last wish" som varje gång gör mig tårögd, extra mycket tårar blev det ikväll då jag tittade på filmen Casper, den otecknade med Chiristina Ricci och hur vacker är den inte? När Casper blir till människa, dom dansar och han frågar "Can I keep you?" Då dör jag lite.

Var många många år sedan jag såg den, runt 10 år sedan och då var den dubbad med svensk röst. Fick upp den plötsligt i huvudet tidigare och.. ja, måste kolla! Minns ni den?

Orden bara flödar när jag sätter mig ner med pennan och skriver till min brevvän Josh, 25 år som just nu sitter inne på High Desert state prison i USA. Han är en av fyra killar från olika fängelser i usa jag brevväxlar med nu. Ibland får man lära känna de allra finaste människorna via ord på papper.. Har ni någon brevvän?

När jag läste på PLANSveriges blogg - om hur många kvinnor och flickor som faktiskt far så illa vid i världen blev jag chockad, är siffrorna så höga? Jo. Jag vet det inombords. Har läst det så många gånger om, det är därför jag ger så mycket jag kan. Men det chockerar och bränner till i hjärtat! På plans blogg kan man bla läsa att

- 96 miljoner unga kvinnor i åldern 15-24 inte kan läsa eller skriva
- 140 miljoner kvinnor har blivit könsstympade
- Varje timme dör 60 flickor eller kvinnor till följd av graviditet eller förlossning
- 28 000 flickor under 18 år gifts bort varje dag 

Upprörande siffor! Och jag vet att man inte kan hjälpa alla, inte göra allt men man kan göra något. Allt räknas, hur stort eller smått det än må vara. Jag vill uppmana alla med blogg att besöka Plans blogg och hjälpa till att sprida kampanjen runt i bloggvärlden. Tillsammans gör vi en insamling i bloggosfären för Plan Sveriges Flicka-projekt. Lägg upp widgeten i din blogg och hjälp Plan att hjälpa flickor världen över. Har du ingen blogg kan du besöka  insamlingssidan och läsa mer om hur du kan ge ett bidrag.

//Små handavtryck på en vägg vid Göteborgsoperan.



Några var intresserade utav bra fotoställen i Göteborg, den är svår att svara på. För fotoställen finns det precis överallt, i varje hörn gäller det att slänga ett extra öga när man är ute och promenixar. Jag har mina små smultronställen precis överallt, utspritt. Allt från en liten trappa i skogen till rundan runt Göteborgsoperan som är riktigt fin med betongmljö direkt till båtar och havet.

Just den rundan finns en fin stenvägg med små handavtryck på, sådant tycker jag är vackert. Vilket fick mig att tänka på morgondagen och bli varm inombords! Imorgon är det final i dansfeber och då uppmärksammas också utsatta barn framförallt inom områdena Skola, Flicka och Minoritet. Man kan antingen rösta på sin favoritdans, då går 8,50 kr per samtal till Plans arbete för utsatta barn i världen och-/eller bli fadder hos plan. Läs mer här. Ska ni titta imorgon? Själv ska jag titta och har röstat på Fakir och Tobbe & Markoolio : )

"Men nooormalt?!" hör jag personerna framför mig skrika mot en annan okänd människa som - nog för många skulle uppfattas som vågad i sin rosa stora fuskpäls. De ropar idiot, mobbad, ful efter personen. Fuskpälsen försvinner bort och personerna framför småfnissar lite och de konstaterar att visst fan ska man få se ut som man vill idag, våga köra sin egna stil och köra på. Men det finns ju gränser! Man kan ju inte se ut hur som helst.

Och så är det, så uppfattar jag samhället runt omkring mig. Visst ska man våga köra sin grej - men den måste hållas inom ramarna. Lite vågad får man vara, men inte alltför mycket. Gränsen är hårfin och man blir förvirrad. kör på det säkra kortet bara för att. Känner ni igen det?

En del gör det för att det är snyggt, en del för att de är vinnare, rockgudar eller för att få till ett spexigt foto. Jag själv har gjort v-tecknet möjligtvis 2 gånger i mitt liv, som jag minns. Jag känner mig mest fånig med två fingrar i luften, rock-tecknet syns inte heller ofta från mig - på konsert mest (eller de dagar jag känner mig extra Rock'Nrolla).. som idag.

Jag står nog mittemellan, jag har egentligen ingen typisk grej som jag gör framför kameran, som tecken eller liknande. Annat än att jag brukar skratta eller le - men räknas det om man gör det annars också? Nja. Men vilken av dem gör ni mest och varför? För foton, eran stil?

En mysig skogspromenad på morgonen gör gott för själen. Jag hörde ett fint citat igår, ett jag hört många gånger men aldrig riktigt reflekterat över nämligen "Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet". Jag funderade över det på promenaden, som min kompis sa igår "man spenderar ofta veckorna med att längta ihjäl sig till det roliga på fredagen och glömmer njuta av här och nu" - Det gör jag ofta. Glömmer bort här och nu.

Jag glömmer fort bort veckan som gick, och förrförra veckan, vad gjorde jag då? Tänker ofta ett steg framåt. Lever i morgondagen. Jag tänker bli bättre på det, att stanna och bara njuta av det man ser, det man hör. Där och då. Här och nu.

Jag var ute och sprang nyss. Mitt i skogen. Så stannade jag och kände efter, ville känna mig precis som när jag var 9 år och sprang i skogen. Mot ingenting. Från ingenting. Bara för att. Marken färgas till vad jag vill under mina fötter, resten är svart och vitt.

Min värld. Precis som jag vill. Det saknar jag med att vara liten. Att skapa sin fantasivärld på ett par sekunder och verkligen se och känna det framför sig. Så idag springer jag inte bara för att. Jag försöker hinna ikapp mig själv, mina fantasier innan verkligheten får tag i mig.

Satt och funderade på det igår, när jag och Fredrik åt på Texas. Slaffs slaffs. Händerna, gudomligt gott.. mat. Och då kände jag hur mycket jag tyckte om det, detta sätt att avnjuta mat på jämfört med pill pill med silvergaffeln. Det funkar verkligen inte för mig.

Finare restauranger - måste sitta still som en pinne, peta lite, absolut inte klunka i sig glaset på bordet och absolut inte äta med händerna. Den lilla skylten vid ingången säger så. Jag känner så. Fruktansvärt :) Vad tycker ni? Händer eller inte?

Jag 15 år.


Jag vet faktiskt inte hur jag gjorde egentligen. Frågorna kommer ofta hur jag gjorde för att hålla modet uppe, tycka om mig själv stå ut under åren som mobbad. Jag tror nog jag hade den mest tykna attityden i hela Göteborg på den tiden, inte utåt i ord men i min blick. Uppförande. Stil. Jag betedde mig som om alla vore gruset jag gick på. Jag var så illa tvungen för att nästan hela Göteborg i sin tur, hatade mig. Nu tog jag i.. men ungdomarna med orden och slagen kändes många. Oändliga.

Jag hade min trygga punkt i musik och skrift hemma, jag tror att man behöver något vid sidan av skolan som man älskar, kan gå till och känna sig lugn och glad som tex en sport, gitarren, kameran, sången. Något att få uttrycka sig i.

- Jag trodde på "fula ankunge" syndromet, att jag som ful och vidrig i deras ögon kommer bli helt tvärtom och de likaså med åren. Jag var inställd på detta. Upprepade varje dag instängd på toaletten/gråtandes i skogen "vänta bara.. en vacker dag.."

Jag trodde på ödet. Jag trodde på karma. Jag tror och vet fortfarande. 100%!

Gosig, söt och dammig hittade jag min gamla Furby längst in i vår sideboard. Han vad min coolaste bästa kompis under en period i slutet av 90talet då Furby var väldigt populära.
(Furby är en liten robot som till en början bara talar sitt egna språk Furbish men kan successivt lära sig att tala engelska, den är kittlig på magen, kan klias på ryggen och matas genom att trycka på tungan i näbben.)


Något jag tyckte var himla kul var att leka lekar, man kunde leka kurragömma, gissa ord.. you name it. Som en grym kompis! Den tuffaste leksak jag ägt! Hade ni en Furby också? :) Måste köpa batterier till min goding och uppleva gamla minnen!

Bris har verkligen hjärtan - de är hjältar som hjälper till när det känns svårt, när man behöver prata med någon, rådgivning eller bara prata av sig lite med en okänd människa via telefon, mail eller chatt. De har hjälpt mig otroligt mycket, speciellt i min tonår som mobbad och jag är otroligt glad och tacksam att Bris faktiskt fanns och finns för mig, för alla!

Bloggare vågar ♥ BRIS! - Hjälp till att sprida buskapet VÅGA ♥ BRIS genom att klicka dig in på länken här, kopiera bilden och skriv ett inlägg ni med.

Pepptalk när dagarna känns långa, vardagen trist, håret på sne och man känner sig grå medans alla andra går i färg. En komplimang till en vän eller ett hej till en främling, små saker blir stora och i gengäld får man så otroligt mycket - glädje, värme, en kram.. en ny vän..?

Men hoh! Harre.. vad häände med tiden?! Kikade igenom mina snyggingbilder på facebook, de man helst inte vill titta tillbaka på. Egentligen. Hade jag vetat när jag var tonåring att tiden sprang iväg såhär fort hade jag inte sovit bort dagarna, suckat så högt åt skolan eller längtat så galet mycket efter det roliga vuxenlivet.

Nu bara springer det och man får pressa ihop minutrarna för att hinna allt man vill. Och snart.. snart packar Ica upp sina julsaker, förra året hängde kulorna till försäljning i början av september. Ångest!

Jag funderar på detta med att våga gå sin egna väg, våga stå rakryggad mot kränkade ord, viskningar och blickar. Nu när jag har det på tungan - detta med blickar. Tänkte på det häromdagen när jag bar mina coola hjärtbågar och en stor rosett på huvudet och fick en iskall blick av en tjej..

Då tänkte jag efter och mindes mig själv som tonåring, hur jag själv kunde ge andra onda ögat - men inte för att jag inte tyckte om deras stil utan för att jag helt enkelt avundades dem. Så idag vet jag - alla blickar är inte ont menade.

Iallafall, jag funderade öppet över detta med egen väg med en kompis, jag frågade henne "hur kan jag bäst inspirera andra att våga köra sin egna stil?" och hon svarade "genom att göra det själv Simone!" Vilket pepp!

Ofta vill jag ta ångesten, nervositeten och knyckla ihop den till en liten liten boll som omöjligt kan veckla ut sig av sig själv igen och sikta på en papperskorg. Score! En känsla av att falla fortare än ögat kan se men samtidigt i slowmotion, en känsla av pirrande, att vara nervös och total tomhet.

Jag andas. Fokuserar. Känner den söta smaken av jordgubbsteet. Fokuserar. Vaför heter färgen Rosa just Rosa? Fokusera på något helt vanligt. Bara funderar intensivt. Då släpper det och jag lyssnar på favoritmusiken, lyssnar noggrant på texterna. Sjunger med högre och högre och skriver ner rad efter rad med tankar. En känsla av lättnad. Som ett "Score!"

"Hur är din tuffa sida?" var en fråga jag fick nyligen, för i bloggen visas oftast mitt softa jag, för det är så jag är jämt - soft som en rosa marshmallow.


Men jag tänkte efter.. mitt tuffare jag syns på gymmet, där blir jag en helt annan person. Där tar jag ut all ångest, all smärta som ligger inom mig från tiden jag blev grovt mobbad och vardagsstress. Där spelas hårdrock som peppar och skriken kommer ut automatiskt med styrketräning och lite till för att få ut maximalt.

Sedan musiken, jag är svag för Powermetal. En favorit är till exempel "Primo Victoria" av Sabaton, lyssna in den på spotify här. Men annars? Marshmallow!



Btw. HAHA! Någon har skickat in min sköna status jag nämnde imorse till "Fbook" en kul sida jag fick tips om ikväll.

Jag ser de stora mörkblå molnen sakta glida bortåt och solen kikar fram bakom den vita bomullen på himlen, för det är det molnen ser ut som. Bomull.. eller söt sockervadd. Och det får mig att tänka på bloggen, hur den sakta har förändrats och "solen" kikat fram - eller hur jag sakta har förändrats.

När jag startade bloggen var jag inställd på att bara skriva om mobbing, om min egna tid som mobbad, om psykisk ohälsa. Med tiden såg jag hur många andra bloggade så jag ändrade mitt skrivsätt, mitt innehåll. Trodde att jag behövde anpassa mig för att passa in, för att.. ja, för att vadå, egentligen? Jag vet inte. Det var inte förens i höstas jag vågade riktigt släppa fram mitt riktiga jag i bloggen, fota och ge mer färg och liv. För det är jag som personlighet, färgfylld, fartglad, ärrad från förr men stark och med ett ständigt plirande leende på läpparna.

Idag känner jag att det är precis tvärtom vad jag trodde för ett år sedan - man behöver inte göra som alla andra. Jag rekommenderar att man kör sitt egna race med full fart, samlar inspiration från tex. andra bloggare och lägga på sin krydda. Eller hur man nu vill göra.

Bloggen idag är bla. till för att tipsa och inspirera med min stil, fantasi, min syn på skönhet och hälsa. Peppa med färg, sprida ett leende, bjuda på min personlighet, sätta färg på vardagen där leenden rycker i var och varannans mungipa.

Så jäkla ballt med grafitti så det finns inte! Brukar ni måla? Finns inte så jätte många ställen att välja på, iallfall inte här i Göteborg - vid Röda sten finns byggnader där det är lagligt att skaka igång sin flaska och sätta sin prägel på väggarna. Spraya vad man vill helt enkelt. Men det blir mest kludd då alla är där, som man ser en del utav ovan..

..Men ändå. Det blir en cool effekt, mycket färg. En välgjord grafittibild kan vara ruskigt snygg! Absolut något jag skulle vilja vidareutvecka, lära mig måla tuffa bilder ordentligt! (Det är näästan lika roligt som att pyssla med färg på naglarna, fast här kan man bara leka.. spraya ut känslorna!)

Fått fnatt på Gyllene tider ikväll, verkligen ett band som får en på gott och dåligt humör. Man vill ut och studsa, bara leeva livet med familjen, vännerna, grillen, en cider och plaskandet i vattnet. Sedan kan jag få skumma trista känslor utav den, man undrar vad människor gör som man gick i samma klass med i fyran, dem man lekte pussjage med. Haha harregud, pussjage. man bara undrar - vad hände med tiden?

Klyschig musik men alla låtar av GT är verkligen så underbara, känsloframkallande så det skriker om det!

Som liten dansade jag balett, sedan testade jag på breakdance, poppin' och samba. Det enda jag verkligen fastnat för genom åren är bugg, det är så jäkla skoj när man får kläm på det, snurra runt, använda höfterna och ha riktigt skoj! Men något jag på senare år verkligen velat testa på är disco. Disco som den var på 70-80-talet, jag vill lära mig dansa som alla elever dansar i Grease, som John Travolta och de andra i "Staying alive" ovan (coolt med en sådan tight suit med trosorna utanpå också ju, för att inte glömma benvärmare!)

Har sökt som en dåre efter detta men det verkar utdött, disco idag verkar vara något helt annat. Har en vän som dansar disco och hon säger att det inte alls är som förr, som det jag vill ha. Man kanske ska dra ihop något eget? Shake it like the 80s Vet ni vart man kan gå för att dansa skön disco? Dansar ni något själva?

Jag är en tjej på 17 år som älskar att ha på mig mini byxor eller vad man nu ska kalla dem (typ som du har på dig på bilden) men jag tycket att jag har lite förstora lår för att ha de i skolan.... hur kan jag göra för att bygga upp min självkänsla och våga rocka dom i skolan. jag är 166 cm lång och väger 58-64kg...

svar:

Hej tjejen! Då är vi ungefär likadana till kroppen och ett litet tips som jag själv brukar göra när jag testar shorts är att sätta mig ned i provhytten eller böja mig framåt /huka och sedan se och känna efter hur mycket shortsen klämmer åt. Får man in minst två fingrar i byxbenet sitter dem lagom. Annars kan shorts som sitter tight och trångt ge en effekt av större lår än vad man faktiskt har.

Kurvor är sexigt, var aldrig rädd för att visa upp dina former! Vem som helst kan få ett par minishorts att rocka ordentligt - sträck på ryggen, ut med bröstet och blicken framåt - tänk "fan vad snygg jag är" och njut av livet. Vet inte om du får elaka kommentarer, blickar eller liknande men livet, det är för kort för att låta människor påpeka hur man ser ut si och så, ingen är lik den andre. DU är unik! Rock on girl!

Jag älskar okontroll! Jag tror på ödet, låta livet föra en vart det än går, följa magkänslan och vara spontan. Jag är raka motsatsen mot min bästa vän (knepigt det förresten, att man kan vara bästa vänner så lång tid, klicka på alla sätt och vis men ändå vara totalt olika.)

Jag älskar att inte veta vart jag kommer vända blicken imorgon, om en timma - vad jag kommer se eller uppleva - bara suga in allt här och nu. Känna fötterna på jorden, regndropparna mot pannan eller medelhavets sol stekandes på bröstet. Här och nu. Precis som Pocahontas :) Stannar ni upp ibland och bara njuter, känner att här står jag på två ben? Älskar ni att inte veta vart ni står imorgon? Eller älskar ni känslan av kontroll och planering?

Ett av de absolut bästa sommarminnet jag har var för några år sedan när jag och min bästa vän satt hemma dagen innan midsommarafton och undrade vad fan vi skulle hitta på.. vi kom på idén med spontantcamping. Så vi packade väskorna, ställde flak på flak med öl och packade ner ett tält. Vidare in till stan, på bussen som tog riktning mot Lysekil (- att vi tog fel buss några gånger på vägen dit och fick spendera en halv dag mitt ute i ingenstans och leva på öl är bara kul.)

Väl framme betalade vi tältplats, gick in och letade efter en plätt att parkera på. Vi satte oss där en stund och undrade vart allt håll i gång var? Efter många om och men visade det sig att vi checkat in på familjecampingen och ungdomscampingen låg ett par km bort. Det var tyst som i graven där vi var men basdunk hördes långt bort. Jag ljög ihop en snyfthistoria, vi fick pengarna tillbaka och vi tog vårt pick och pack och kilade bort till den andra campingen för ungdomar - där spenderade vi de 4 grymmaste campingdagarna i livet (tältet användes aldrig..) Rekommenderar den starkt! Har ni varit där?

Något jag minns speciellt är en kille som envisades med att spela Purex - Jag vill ha röv på högsta jävla volym över heela campingen VARJE morgon kl 06. Tror han var norrmann och hade sin ljudanläggning fylld i en hel buss. Norrmän ja.. Den låttraditionen ska jag ta med för nästa camping, och nästa.. ^^